Svenska Fotografers Förbund, oktober 2008
Liten katalogbok mycket värd

Naini and the Sea of Wolves
Trinidad Carrillo
Farewell Books

FOTOBÖCKER HAR oftast hårda pärmar, är stora med en bild på varje sida. Det ligger prestige i det, muskler. Inget fel i det. Men nu har Svenska fotografers förbunds fotobokpris 2008 gått till en liten bok med mjuka pärmar och några få sidor. Som en liten katalogbok från en utställning. Inte mycket för världen. Men det är just vad den är. Värd för världen. Och det är Trinidad Carillos bok Naini and the Sea of the Wolves.

När världen är så jävlig att man knappt orkar med den, så ligger Carillos bilder fint i sinnet. Inte så att de är feel-good. Nej, nej. Men de är ömma med milt ljus och lägger sig varmt om hjärtat. Om jag sträcker ut handen mot den första bilden i boken, flickan Naini framför bordsfläkten, så finns hon där. Min hand kommer känna hennes lilla rygg. Jag lovar.

Det är mycket barn i Carillos bilder, de står liksom bara där i bildens tillvaro eller ligger landade på stranden som en felnavigerad val. Det är vardag över hennes bilder, samtidigt en ton av öververklighet. Texter på nätet kallar hennes bilder poetiska eller magiska. Jag vill inte använda ordet magisk, då det är uttjänt och hennes bilder är absolut inte uttjänta.

Det är som om Carillo säger “Jag gick förbi här och titta vad jag hittade”. Hon hittar till exempel en tik stående på vägen och en valp som står på bakbenen under hennes mage och diar en tutte. Upprätt diande. Något liknande har jag aldrig sett. Den bilden förföljer mig och jag vet fortfarande inte varför.

Och precis när jag skrivit meningen om att Carillo går förbi, upptäcker jag faktiskt henne som skugga på en annan hundbild. Där står hon och fotar. “Går förbi.” Bokstavligen. Och hunden ser nästan ertappad ut.

Missar man det här öververkliga, översinnliga draget hos Carillo, kan det bli platt. Det kan jag också se, det omärkvärdiga. Men när det där andra nästlat sig in i seendet, kommer jag inte undan. Det är förunderligt med en våg på stranden i mörkret. Lika förunderligt som en hulahoppring lutad mot grönskan eller Naini vid bassängkanten.

AGNETA KLINGSPOR