Konstperspektiv #2/09
Trinidad Carrillo: Naini and the Sea of Wolves
Dikt av Sara Hallström
(Farewell Books)

Någon sa till mig en gång att alla fotografier är bra om de bara är tillräckligt stora. Det lät lite märkligt, men det verkar som om en del boksförläggare ändå lever i den förvissningen att döma av alla överdimensionerade fotoböcker som getts ut de senaste åren. Att det ändå inte är storleken det hänger på blir uppenbart när jag bläddrar mig igenom Trinidad Carillos fotobok Naini and the Sea of Wolves. Den är inte mycket större än en cd-skiva. Ett mjukt häfte med 24 kvadratiska bilder, som nyligen belönades med Svenska Fotografers Förbunds pris för bästa svenska fotobok 2008.

Inte bara formatet utan även bilderna är anspråkslösa. Deras tonläge är stillsamt, men inbjudande och ömsint. Omslagsbilden återger Naini – fotografens dotter – sovande vid nattlampans svaga sken. På nästa bild sitter hon upp i sängen och låter fläkten svalka henne. Det är sådana vardagliga ögonblick man står inför ibland, då man önskar att man kunde stanna tiden, för att spara stunden och känslan som omger den. Just det fångar Carrillo med sin kamera. Opretentiöst, varsamt och betagande.

En pojke ligger raklång på en strand med huvudet i sanden, ovanför honom klättrar husen uppför klippan, en lurvig hund står och tittar rakt in i kameran, en annan diar stående en liten valp, en kvinna och ett barn förenas i en omfamning där den ena inte går att skilja från den andra. Det är udda bilder utan sammanhang som förs ihop till en berättelse av betraktaren själv.

Det sägs att livet är det som pågår medan vi sysslar med annat. Vi rusar hela tiden vidare, förväntansfulla och hungriga på det som ska komma. Sällan hejdar vi oss för att känna efter hur bra vi har det, hur privilegierade vi är. Nuet blixtrar förbi utan att vi hinner se det eller uppskatta det.

Men i Carrillos bilder finns de där ögonblicken, hon uppfattar och förmedlar stundens mirakel, de där tillfällena när insikten slår till och vi stannar upp. Inget särskilt händer, ändå tycks allt falla på plats.

Eva Dandanelle